söndag, februari 24, 2013

Mobilen pajade

Efter att ha strulat mer och mer och mer har min kära, kära Samsung Galaxy S2 slutligen lagt av. I nuläget är den lika död som en klubbad gädda. Jag tog den till Farsta idag, lämnade in den. De testade batteriet i en annan mobil, och batteriet funkade finfint. Det är mobilen som inte funkar. Suck.

Så nu är den inlämnad. En till två veckor ska det ta innan jag får den lagad tillbaks, eller får ett besked om att den inte kan lagas. Vad det nu blir. I snart två år har jag haft den igång dygnet runt. Den har blivit en del av mig. Jag har lyssnat på podcastar, ljudböcker och musik. Och radio. Oavbrutet. Allt jag hör nu är vindens sus. Fy!

Framför allt har den fått tjänstgöra som kamera, och att inte kunna plåta saknar jag som fan. När jag gick omkring i Farsta ryckte det verkligen i avtryckarfingret - jag såg fina motiv överallt. Fantomsmärtor.

Rätt konstigt att jag känner mig så amputerad nu, för när jag köpte den i juni 2011 och satt på tåget hem med den i knät tänkte jag: "Vad fan har jag gjort? Jag har bundit mig att betala i två år för något jag absolut inte har nåt behov av."

Men behovet skapades vartefter, och det dröjde inte länge förrns den hade glufsat i sig stora marknadsandelar från både hemmadatorn och kameran. Hemmadatorn används inte jättemycket längre, och den gamla kameran, ja den pajade och ligger och samlar damm nånstans nu. På tal om att fota, här är några Instagrambilder jag tog med mobilen dagarna innan den pajade.

5 kommentarer:

h.skoldebjer sa...

Hoppas abstinensen inte blir alltför stor. Jag kommer aldrig att köpa en sådan där telefon, vill INTE bli beroende. Har en rätt gammal sak som det bara går att ringa och skicka sms på. Använder den endast när jag reser bort, alltså ett par, tre gånger per år.

stationsvakt@gmail.com sa...

Hasse: Rätt tänkt. Jag trodde verkligen inte att jag skulle bli beroende. BLEV kraftigt beroende. Bäst att låta bli.

h.skoldebjer sa...

Mina yngre bekanta tittar på mig med stor misstro när jag säger att min mobil bara är påslagen 3-4 gånger. Jag försöker förklara för dem att jag har inget behov av att bli nådd hela tiden, det ger tvärt om en stor frihetskänsla av att. Jag får nog av telefoner och datorer på jobbet.

h.skoldebjer sa...

3-4 ggr/år

stationsvakt@gmail.com sa...

Hasse: Just det där med att bli nådd, själva ringandet, det är inte så viktigt. Det är allt det där anfra man kan göra med en smartphone, som man blir beroende av.